Senaste Inlägg

Tack 2013 och välkommen 2014!

Så har ännu ett år gått i mål.

Idag satt familjen runt brunchbordet och summerade året som gått…det som varit  bra…och det som varit svårt eller inte så bra.

Tänk att livet är så mycket både och!

När det blev min tur berättade jag att om jag skulle sätta en överskrift på år 2013 så skulle det bli ”Gud är trofast”.

År 2013 har verkligen varit ett år fyllt av glädje, mycket vardag och utmaningar.

Jag ser tillbaka på ett år då vårt barnbarn Elliots leukemi legat som ett stort, svart moln över tillvaron…han har varit så väldigt sjuk…och hans föräldrar och syster har levt i en vardag som präglats av övermänskliga utmaningar. Det har gjort ont att se på…och inse att man kan göra så lite för att lindra det svåra.

Men vi har också haft roliga saker att glädjas över i år som ett bröllop…Amanda och Tomas gifte sig på midsommarafton!

Fest och glädje sammanflätat med oro och sorg. Och där... i bröllopet möttes verkligen glädjen och sorgen.

Elliot skulle vara brudnäbb tillsammans med sin lillasyster Elvira och lilla Cecilia som är Tomas systerdotter. Men mitt i all glädje kring bröllopet fanns hela tiden oron kring Elliots hälsa…skulle han kunna vara med på bröllopet? Veckorna innan var han så dålig att han inte orkade gå. Han hade fått en liten rullstol för att kunna ta sig fram.

Vi hoppades att han skulle kunna och orka vara med.

Måndagen innan bröllopet övade vi i kyrkan och Elliot var där med sin rullstol.

Vi var mest glada för att han inte låg på sjukhus utan kunde vara med.

Och så kom bröllopsdagen…för mig blev den en stor gåva, ett mirakel…Amanda fick sin Tomas och det var en fantastisk dag…och Elliot var med…han var inte bara med, utan han orkade helt plötsligt gå och han var med och gick fram i kyrkan och höll igång på festen hela kvällen!!! 

På något vis möttes det jobbiga och det underbara den dagen…Midsommarafton 2013!

I kontrasten mellan det smärtsamma och det ”bröllopsunderbara”,  fick vår familj och jag en dag som jag för alltid kommer att minnas som en av de vackraste i mitt liv.

Sedan dess har dagarna tuffat på. Vi hade en bra sommar och var redo att börja arbeta igen efter semestern.

Hösten kom och helt plötsligt befann vi oss i en ny verklighet. Mammas demenssjukdom förvärrades markant.

Det är smärtsamt att vandra genom livet med en person som lider av demens, och att bli förälder till sin förälder är inget man kan förbereda sig på. Min syster Pernilla och jag lär oss längs med vägen och jag är så glad att vi har varandra och familjer som stöttar och finns till hands.

Så 2013 har varit året då en av de yngsta och en av de äldsta levt i ovisshetens land…

Ofta, ofta har jag tänkt att det är skönt att hela den här röran får vila i Gud händer, därför att jag inte orkar bära allt själv.

Och det har jag heller inte behövt göra…

Under dagarna som gått har vi också skrattat mycket i vår familj, för livet är galet roligt ibland!

För länge sedan lovade jag mig själv att aldrig stoppa mig själv från att skratta och vara glad när jag känner mig glad…sorgen och ledsamheter kommer man inte undan, så när skratt och glädje knackar på…då tar jag chansen och öppnar upp dörren på vid gavel och njuter!

Jag älskar min familj, den är som en blandning av en amerikansk, italiensk och svensk familj… den är bullrig, varm och lite galen… och vi ger varandra gott om tillfällen till skratt. En gåva som jag aldrig vill ta för given.

Idag är Elliot bättre. Han kan gå igen och har börjat i förskoleklass. Han ska äta cellgifter i drygt ett år till, men just nu ser det bra ut. Tack för alla förböner som betts för honom…fortsätt gärna och be att han får bli helt frisk. 

Gud är trofast…det är jag helt övertygad om! Han bär och lyssnar, både de dagar då allt känns bra och de dagar då allt man får fram är en suck.

Han är alltid där…vid min och din sida.

Här om veckan (innan Jul) när jag försökte få ihop min tillvaro och planera in allt som jag ”tyckte” att jag behövde göra…en sådan där dag då man tycker synd om sig själv därför att man inte hinner med allt…

Då hörde jag nästan en röst…jag tror faktiskt att det var Gud, som viskade till mig.

”Marica, du lever ditt drömliv.”

Jo, visst!!! tänkte jag lite surt, mig som det är så synd om, jag som är så stressad och trött.

Men så stannade jag upp och zoomade ut från mitt liv och mitt lilla ekorrhjul.

Och då såg jag…det stämmer…jag kunde med lite perspektiv se att jag faktiskt lever ett liv fyllt av saker som jag verkligen drömt om…

Min uppgift är att förvalta det livet så att jag tar vara på det jag har fått mig givet…det har ändrat hur jag ser på saker…jag vill lära mig att vara mer tacksam för det liv jag har.

Det är mitt mål för 2014, att vara mer tacksam och att ta tid till att glädjas åt det som jag faktiskt har.

År 2013 lämnar jag bakom mig och säger tack för det som varit…det var så det blev…varken mer eller mindre och det är bra så.

Nu ser jag fram emot 2014…ett oskrivet blad. För min egen del vill jag lägga pennan i handen på Jesus…låta Honom hjälpa mig att skriva på varje blad av det som blir mitt 2014 och mitt liv.

Jag vet att när jag lever mina dagar tillsammans med Honom…då har jag det jag behöver, och då kommer jag också nästa år kunna säga att vad som än händer så är Gud trofast!

Så låt oss lämna 2013 i Guds händer, det som blev bra och det som inte blev det…och låt oss lägga 2014 i Hans händer …ge det till Honom…Han som är trofast!

Ett välsignat Gott Nytt År önskar jag Er alla!

 

 


3 Kommentarer

Postat av: Amal den 2013-12-29 @ 21:53:59

Du är en sååå fin människa. Tycker mycket om dig. Amal karam

Svar: Tack Amal, tycker så mycket om dig med!
Kram
Marica Reid

Postat av: Jenny den 2013-12-30 @ 11:37:44

Marica! Du får mig att orka mer <3

Svar: önskar dig Guds kraft och ett Gott Nytt År!kram
Marica Reid

Postat av: Chris Salmi den 2013-12-31 @ 08:30:38

Tack för att du delar.
Önskar Reid-klanen ett fantastiskt 2014!

Svar: Tack Chris!
Önskar dig och dina fina tjejer allt gott och ett riktigt bra 2014!
Marica Reid


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback