maricareid

Lördag morgon och det är tyst i huset…till och med hundarna sover.

Jag sätter mig ner och ser hur isen på sjön smälter mer och mer för varje dag som går.

Våren är verkligen på väg. Dagarna fylls med ljus och värme och det känns så bra!

Jag tycker faktiskt om vintern, men det är något speciellt som händer i mig när ljuset och värmen bryter igenom det mörka och kalla.

Kontraster…många saker i livet handlar om kontraster…

Ljus eller mörker

God eller ond

Glad eller ledsen

Stark eller svag

Hopp eller förtvivlan

Frisk eller sjuk

Kärlek eller hat

Förtröstan eller oro….osv.

Och då kommer jag att tänka på att alla de här orden får plats hos Gud.

Gud som är kärlek och Nåd.

Gud kommer till mig i mitt mörker och ger mig ljus…ibland bara så att jag kan ta nästa steg framåt…Det står i Bibelns psalm 119 att;  ”Guds ord är mina fötter lykta och ett ljus på min stig.” Många gånger önskar jag mig en pannlampa så att jag skulle kunna se långt fram på stigen, men det Gud har lovat mig är en lykta…så att jag kan se en liten bit på vägen…ett steg  taget. Och det är ju precis det vi har till vårt förfogande…här och nu, resten vet vi inte mycket om.

Det är ju bara det att jag är en ”planerare” och jag vill sååå gärna ligga några steg före.

Det fantastiska är också att Gud älskar mig hur jag än är. Han älskar mig oberoende om jag har en bra eller dålig dag…Gud älskar alla människor… oavsett om jag känner mig ond eller god…Hans kärlek lämnar aldrig mig utan den omsluter mig hela tiden.

När jag är glad då gläds Gud med mig när jag är ledsen då känner Gud min smärta, Han ser den bara inte utan Han känner den.

När jag är stark då hjälper Han mig att se att kraften kommer från Honom.

När jag är svag då finns Han där för att trösta, fylla på och för att hjälpa att mig att bära det som tynger mig.

När jag är full av hopp då kan det kännas som om en bit av himlen är på besök…och när jag är förtvivlad är det tryggt att hålla fast vid det hopp Gud ger oss som sträcker sig bortom tid och rum.

När jag är fylld av tro och allt känns möjligt då finns Gud där och jag vet att det är från Honom som min tro kommer. När vi inte orkar tro eller väljer att låta bli…då vill Gud ändå alltid hjälpa oss tillbaka till en tro…om vi bara låter Honom göra det…det står alltid en dörr öppen tillbaka till en gemenskap med Gud. Gud har lovat att om vi söker Honom så ska vi finna Honom.

När jag är frisk så kan jag tacka Gud för allt det fantastiska som en frisk kropp kan göra.

När jag är sjuk får jag komma till Honom som har gjort mig och be om hjälp…be Honom att göra mig hel igen eller att orka bära den sjukdom som min kropp lider av.

Ibland kanske helandet kommer till den inre människan och det ger mig den styrka som jag behöver för att bära det som kroppen går igenom.

När kärleken fyller våra liv då är det lätt att jubla, men när kärleken lyser med sin  frånvaro då finns det en oändlig tröst i att det finns en Gud vars kärlek aldrig dör och vars kärlek förlåter allt och aldrig lämnar oss. Guds kärlek är en öppen famn som vi alla kan klättra upp i…där kan vi få vila helt omslutna av den kärlek som aldrig tar slut.

Och när oro vill ta över i våra liv då kan vi lämna våra bördor hos Gud och leva i förtröstan på att den goda, kärleksfulla Guden som älskar oss för evigt…Han har allt i sin hand och Han har lovat att alltid vara med oss.

Så för mig är kontraster både vardagliga saker och saker som pekar på något oändligt mycket större.

Och jag tänker att det vore väldigt tråkigt utan kontrasterna i mitt liv.