Senaste Inlägg

Kontraster

Lördag morgon och det är tyst i huset…till och med hundarna sover.

Jag sätter mig ner och ser hur isen på sjön smälter mer och mer för varje dag som går.

Våren är verkligen på väg. Dagarna fylls med ljus och värme och det känns så bra!

Jag tycker faktiskt om vintern, men det är något speciellt som händer i mig när ljuset och värmen bryter igenom det mörka och kalla.

Kontraster…många saker i livet handlar om kontraster…

Ljus eller mörker

God eller ond

Glad eller ledsen

Stark eller svag

Hopp eller förtvivlan

Frisk eller sjuk

Kärlek eller hat

Förtröstan eller oro….osv.

Och då kommer jag att tänka på att alla de här orden får plats hos Gud.

Gud som är kärlek och Nåd.

Gud kommer till mig i mitt mörker och ger mig ljus…ibland bara så att jag kan ta nästa steg framåt…Det står i Bibelns psalm 119 att;  ”Guds ord är mina fötter lykta och ett ljus på min stig.” Många gånger önskar jag mig en pannlampa så att jag skulle kunna se långt fram på stigen, men det Gud har lovat mig är en lykta…så att jag kan se en liten bit på vägen…ett steg  taget. Och det är ju precis det vi har till vårt förfogande…här och nu, resten vet vi inte mycket om.

Det är ju bara det att jag är en ”planerare” och jag vill sååå gärna ligga några steg före.

Det fantastiska är också att Gud älskar mig hur jag än är. Han älskar mig oberoende om jag har en bra eller dålig dag…Gud älskar alla människor… oavsett om jag känner mig ond eller god…Hans kärlek lämnar aldrig mig utan den omsluter mig hela tiden.

När jag är glad då gläds Gud med mig när jag är ledsen då känner Gud min smärta, Han ser den bara inte utan Han känner den.

När jag är stark då hjälper Han mig att se att kraften kommer från Honom.

När jag är svag då finns Han där för att trösta, fylla på och för att hjälpa att mig att bära det som tynger mig.

När jag är full av hopp då kan det kännas som om en bit av himlen är på besök…och när jag är förtvivlad är det tryggt att hålla fast vid det hopp Gud ger oss som sträcker sig bortom tid och rum.

När jag är fylld av tro och allt känns möjligt då finns Gud där och jag vet att det är från Honom som min tro kommer. När vi inte orkar tro eller väljer att låta bli…då vill Gud ändå alltid hjälpa oss tillbaka till en tro…om vi bara låter Honom göra det…det står alltid en dörr öppen tillbaka till en gemenskap med Gud. Gud har lovat att om vi söker Honom så ska vi finna Honom.

När jag är frisk så kan jag tacka Gud för allt det fantastiska som en frisk kropp kan göra.

När jag är sjuk får jag komma till Honom som har gjort mig och be om hjälp…be Honom att göra mig hel igen eller att orka bära den sjukdom som min kropp lider av.

Ibland kanske helandet kommer till den inre människan och det ger mig den styrka som jag behöver för att bära det som kroppen går igenom.

När kärleken fyller våra liv då är det lätt att jubla, men när kärleken lyser med sin  frånvaro då finns det en oändlig tröst i att det finns en Gud vars kärlek aldrig dör och vars kärlek förlåter allt och aldrig lämnar oss. Guds kärlek är en öppen famn som vi alla kan klättra upp i…där kan vi få vila helt omslutna av den kärlek som aldrig tar slut.

Och när oro vill ta över i våra liv då kan vi lämna våra bördor hos Gud och leva i förtröstan på att den goda, kärleksfulla Guden som älskar oss för evigt…Han har allt i sin hand och Han har lovat att alltid vara med oss.

Så för mig är kontraster både vardagliga saker och saker som pekar på något oändligt mycket större.

Och jag tänker att det vore väldigt tråkigt utan kontrasterna i mitt liv.

Smart och lat...

Idag har jag beställt en ny bok.

”Smart och lat. Stressdoktorns bästa råd till alla tokstressade.”

Jag tänkte att den kan vara bra att ha. Jag behöver den. Jag måste ha den nu!

…men frågan är när ska jag hinna läsa den????

Jag tror att det är så för många av oss. Man vill så mycket och tiden tar slut innan man ens har hunnit börja. Så hur kan man då få balans i livet?

Det svåraste är ju inte att välja bort det som är dåligt, utan som Britt Sandberg sagt så måste man ju gallra bort även bland det som är gott för att det som är viktigast ska få plats och utrymme att växa fram, utvecklas och må bra.

För min egen del så vet jag att jag mår bra av att ta tid till att bara vara stilla…jag behöver det, med jämna mellanrum. Tid att tänka, läsa och framför allt bli stilla inför Gud och höra Honom tala.

Just nu är jag inne i en väldigt intensiv period både på arbetet och hemmafronten, en sådan där period då man säger till sig själv att nu gäller det att få ihop det några veckor framöver, för sedan lugnar det ner sig… men samtidigt som jag försöker intala mig själv det så inser jag att det är just det som jag brukar säga till mig själv gång på gång...

Och då inser jag att det inte längre är ok för mig att ha det så…

Jag vill inte leva mitt liv utan att ha tid till eftertanke. För mig handlar inte livet enbart om de olika mål som jag sätter för mig själv, utan det handlar om att resan genom livet…den måste vara fylld med rätt innehåll…måste vara värd besväret.

Och det är ju bara jag som kan sätta gränserna och göra förändringarna som behövs för att det ska bli annorlunda i just mitt liv…det är inte någon annans jobb.

Jag måste ju själv ta ansvar för mitt eget liv...det liv som jag fått som gåva av Gud att förvalta. Alla har 24 timmar per dygn…det är upp till mig hur jag väljer att använda den tid jag har.

Så nu har jag en plan…

Det första jag ska göra är att se till att jag inte tappar mina vattenhål…de saker som fyller på min energi och ger mig kraft.

För mig är det mina promenader på morgonen och att ta tid till att läsa Bibeln och be innan dagens aktiviteter drar igång. När det är på plats i mitt liv så brukar resten fungera riktigt bra. Sedan vill jag vakta den tid som jag har med min familj…inte ta någon för given. Hur tråkigt det än låter så är det nödvändigt för mig att planera in de små pauserna som behövs i livet, spontanitet är underbart men när livet rusar fram är det lätt att avstå från det som inte bokats in i förväg…hellre en planerad date med Monte än en spontan date som aldrig blir av.

Och för mig handlar det om att det liv jag har…den tid som är mig given…den är inte min utan en gåva av Gud som jag vill förvalta på det sätt som Han vill att jag ska göra det.

Då tror jag att mitt liv kan få den balans som det ska ha…och mitt liv blir ett liv med mål och mening, både i mitt privatliv och i arbetslivet.

Give them roots and give them wings...

Igår gjorde vi en resa tillbaka till familjen Reids rötter i Skottland. Vi besökte Klanen Donnachaidhs (eller Robertsons) museum i Bruars Fall. Det är den klanen som vi Reids tillhör.

Efter det åkte vi till den lilla byn Straloch i Perthshire där släkten har sitt ursprung…det är fascinerande att tänka sig att en gång för länge sedan så levde våra förfäder på just den här marken där fåren går och betar idag.

Jag tror att det är viktigt att man ger sina barn rötter och vingar.

Rötter så att de kan stå stadigt i livet och vingar så att de kan att flyga fritt och högt och bli allt de är ämnade att vara.

Rötter till det sammanhang som är den familj man växer upp i…vare sig man är född  eller inympad in i släktträdet.

Rötter till den historia som ligger bakåt i tiden.

Att ge mina barn rötter betyder också för mig att jag förmedlar värderingar  och den tro som jag lever i till nästa generation. Det förklarar vilka vi är.

Men jag tror inte att rötterna är något som måste begränsa någons framtid…bara att de förklarar livsresan så här långt…För man väljer ju själv hur man vill växa vidare utifrån de rötter man har.

Och det finns rötter som går djupare än några mänskliga rötter kan göra…Rötter som jag vill ge vidare till mina barn.

Jag vill att de ska förstå att det finns en evig dimension i varje människas liv…

Ingen människa föds av misstag…alla människor är skapade till Guds avbild och Gud längtar efter att få ta emot alla som sina barn…i sin familj för alltid.

Rötter ger oss sammanhang och i bästa fall trygghet.

För den som har rötter som känns som en belastning och något som man helst vill glömma finns det i Gud en chans att få ett nytt sammanhang…en ny familj att höra till.

Och sedan var det vingarna…

Vingarna är något som för mig som förälder är mycket mer skrämmande.

Att ge sina barn vingar är att släppa dem fria att lyfta och dra vidare i livet…bortom den lilla värld som jag som förälder skapat för mina barn…

Vingarna gör barnen

·      fria att lyckas och fria att misslyckas.

·      fria att följa den väg som jag gått eller fria att gå en helt annan väg.

·      fria att välja att göra som jag skulle ha gjort eller fria att prova något helt annat.

·      fria att upptäcka vem de är skapade att vara

·      fria att fatta egna beslut

·      fria att leva sina egna liv

·      fria att vara sig själva

Det är då man ber och hoppas att de rötter man gett sina barn ska hjälpa dem att stå stadigt när det blåser utan att för den skull tynga ner dem så att de inte kan få luft under sina vingar och flyga högt och fritt.

Jag vill att mina barn ska kunna flyga högt och fritt…dit Guds vind för dem.

Bönen för mig blir att rötterna ska ge mina barn en trygg bas att återvända till när de sträckt ut vingarna och vågat sig ut på egen hand i det äventyr som kallas Livet.

I Bibeln står det;

Herren är en evig Gud,

han har skapat hela jorden.

Han blir inte trött, han mattas inte.

Ingen pejlar djupet av hans vishet.

Han ger den trötte kraft,

den svage får ny styrka.

Unga män kan bli trötta och mattas,

ynglingar snava och falla,

men de som litar till Herren får ny kraft,

de får vingar som örnar.

De springer utan att bli trötta,

vandrar utan att mattas.

(Jes 40:28-31)