Senaste Inlägg

Mot alla odds...

Såg programmet Mot alla odds.

Fantastiskt program som inspirerar mig och utmanar mig i min bekvämlighet.

Jag hade tårar i ögonen vid flera tillfällen och beundrar deltagarnas målmedvetenhet och styrka.

Expeditionens ledare Natasha sa något som fick mig att studsa till.

Hon sa;

”Min mamma sa alltid att du får inte mer än du orkar bära.”

Sedan sa Natasha;

”Frågan är… har du förstått att du har styrkan att bära det?”

 

Det är ju frågan…har jag det? Har du det? WOW!

Nu tror ju jag att det är precis så…MEN med en justering…

För jag tror att jag har styrkan att möta det som möter mig i livet…men inte ensam…bara med Guds hjälp!

Och sedan är det också fantastiskt när vi kan finnas där för varandra som medvandrare genom livet...vi är ju skapade för gemenskap och jag är övertygad om att vi verkligen behöver varandra.

För ensam är inte stark…aldrig.

Men med Jesus vid min sida kan jag få styrka att möta det som sker på min livsväg…det kan du också få.

 

Så frågan blir då istället;

”Har du förstått att du tillsammans med Gud har styrkan att bära det du möter i livet?”

Jesus sa;

”Jag är med er alla dagar (alla sorts dagar) intill tidens slut.” (Matt 28:20)

 

Vilken tröst! Det bygger jag mitt liv på!

Igår hade kunnat vara den värsta dagen i mitt liv...

Gårdagen började med tårta och sång hemma hos oss på Båtvägen…Monte fyllde år.

Men innan kvällen kom hade allt kunnat vändas från glädje till sorg…ett telefonsamtal…

Ni vet, det där telefonsamtalet som man aldrig vill få…att något hemskt har hänt…

Amanda och hennes studiekamrat hade krockat på vägen hem från Härnösand i blixthalkan.

Bilen måste troligtvis skrotas, men Amanda och hennes vän är blåslagna och omskakade, men OK!

På några minuter kastas man från total skräck och rädsla till oändlig tacksamhet över att det gott så bra trots allt!

Tjejjerna fick hjälp med bärgning och tog tåget hem från Söderhamn och det var en obeskrivlig glädje att se Amanda komma in genom dörren här hemma!

Det som verkligen är tråkigt är att inte en enda bilist stannade för att se hur det gått…om de gjort sig illa…alla bara åkte förbi …

Livet är en gåva…så skör och dyrbar. Det vi tar för givet kan försvinna på ett ögonblick.

Min bror dog i en bilolycka som hela vår familj var med om när han var 12 år och jag var 10 år. Det har präglat väldigt mycket under min uppväxt. Varje kväll under min uppväxt sa min mamma till oss; ”Vi ska vara rädda om varandra så länge som vi har varandra”.

Som barn förstod jag inte riktigt vad det betydde, men jag visste att det var viktigt !

Vår familj har alltid firat det mesta…ibland helt galet mycket…men jag tror att det är ett uttryck för att vi vill glädjas när vi kan… för livet har visat oss att ingenting ska tas för givet…inte hälsa…människor…tid…tillgångar.

Allt vi har är en gåva från Gud…vi är förvaltare av det han ger…inte ägare. Jag vill lära mig att förvalta det Han ger mig så bra som jag bara kan…med Hans hjälp.

Så jag är innerligt tacksam över att gårdagen slutade med glädje trots allt…inte med ett farväl utan med ett välkommen hem!

Det är oändligt tryggt att veta att Gud och hans änglar är med oss både när det slutar väl och de gånger då det inte gör det.

Jag har en vers i Bibeln som jag kallar för min ”livsvers” . Den har betytt väldigt mycket för mig genom åren och jag läste den första gången när jag låg på sjukhuset i 4 månader som 10-åring efter familjen varit med om bilolyckan som tog min brors liv. Det står;

 

”Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går.” (Ps 91:11)

…och då tänker jag att de skyddar mig på de vägar i livet där allt går bra…ibland trots svåra omständigheter och som leder mig hem till det som jag kallar hemma här på jorden, men också att de är med och skyddar mig när det inte går bra mänskligt sett…också den dag då min livsväg leder till det som är mitt eviga hem …himlen.

Änglavakt…

För mig är det trygghet… trygghet i Gud…för mig…och mina nära och kära…

Så med tacksamhet inser jag att den dag som kunde ha blivit den värsta i mitt liv…istället blev en dag av dubbel glädje…glädje över dagar som redan gått och glädje över att det finns hopp om nya dagar att se fram emot…

I have a dream...

Idag firas Martin Luther King Jr Day i U.S.A.

En hjälte som gav allt för det han trodde på.

Hans tal från den 28 augusti 1963 rankas som det främsta talet under det 20 århundradet i U.S.A.

I talet beskriver han hur han drömmer om att rasism och diskriminering ska få ett slut .

Jag tänker på hur långt vi har kommit sedan dess…men inser också hur oändligt långt det är kvar till den drömmen är en verklighet.

Jag vill liksom dr King… leva i en värld där människor värderas och uppskattas utifrån sin karaktär och inte utifrån sin hudfärg.

Gud har skapat alla människor till sin avbild…det i sig pekar på hur fantastisk Gud är!

Det är något vi måste fira…skönheten i mångfalden återspeglar Gud…vem Han är.

Vi bara måste värna människors rätt och aktivt arbeta för att sätta stopp för främlingsfientlighet,  förtryck och orättvisor.

Så när jag idag tänker på Martin Luther King Jr. så vill jag hedra hans minne genom att inspireras att göra det jag kan för att riva murar människor emellan och istället bygga broar så att vi kan nå varandra och uppskatta varandra… just därför att vi alla har något unikt att bidra med till vår värld för att den ska kunna bli allt det den är ämnad att vara!

Här följer några rader ur talet från den 28 augusti 1963;

"I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.

I have a dream today!

And when this happens, when we allow freedom ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, we will be able to speed up that day when all of God's children, black men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics, will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual:

Free at last! Free at last!

Thank God Almighty, we are free at last! "

 

Det är också min dröm idag…

Det här med att bli äldre...

Nu för tiden verkar det här med att åldras och bli äldre vara något som många tycker är väldigt jobbigt.

Jag har aldrig riktigt förstått det.

Jo, att det kan vara svårt när kropp och tankar inte orkar hänga med och inte fungerar som förr, det kan jag förstå att man upplever som svårt…men att just bli äldre…skulle alternativet …att man inte får vara med alls …vara bättre?

Jag har bestämt mig för att jag vill möta varje ny ålder med ett leende…inte med frustration över det jag måste lämna bakom mig.

Jag vill vara vän med mitt eget liv…med mitt liv som det blev…och inte stångas med det  som jag drömde att det skulle bli.

Många gånger har det ju blivit så mycket bättre än jag kunnat drömma…och ibland så väldigt mycket svårare än jag kunnat ana. Men jag skulle inte vilja byta bort en enda sekund av mitt liv…inte tårarna eller skratten…för det svåra och det lätta som jag varit med om har ju format mitt liv till vad det är idag. Jag tror inte att Gud slösar med någons tid…

När vi ger det som känns bra och det som är svårt till Honom så kan Han ur det göra något vackert om jag bara låter Honom ta hand om det…ibland är det lättare sagt än gjort…

Det har varit en fantastisk livsresa så här långt för mig och jag ser fram emot det som ligger framför med förväntan. Gud är trofast! Och vart än vägen bär så vet jag att min tro håller… Min familj är fantastisk och jag är tacksam för varje dag som jag får leva tillsammans med de människor som Gud satt i min närhet.

Mitt liv är ju den gåva som Gud gett till just mig… att leva…njuta av…brottas med och förvalta…

Jag vill ta med mig det goda från förr och  lämna det dåliga bakom mig…

Glädjas åt allt som fungerar och lära mig att hantera det som inte gör det.

Vila i Guds nåd och kämpa för det som jag ska kämpa för…

Och framför allt vill jag vara tacksam över att få vara med…att jag får leva ännu en dag bland de människor jag älskar .

Och så vill jag alltid  fortsätta att se med förväntan på framtiden…det är ju så grymt mycket kvar som jag vill göra! Jag vill våga prova nya saker...

Ett  väldigt bra citat från Global Leadership Summit 2011 som jag bär med mig är;

”Failure doesn´t mean game over,

it means try again with experience!”

(Len Schlesinger)

I Bibeln står det;

”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker mig skall jag låta er finna mig, säger Herren.” (Jer 29:11-14)

Så med Guds hjälp och kärlek i ryggen ser jag fram emot att bli allt äldre…

För när livet här på jorden tar slut för mig…då har det ändå bara börjat tillsammans med Jesus.

Igår fyllde jag 52 år och jag är glad över det!

…nämnde jag att jag fick ansiktskrämer…anti-rynkkräm i födelsedagspresent ?

Oh, well…man får väl göra vad man kan för att inte rosta ihop på vägen…

Förvaltarskap av livet inkluderar ju Ande, Kropp och Själ…

Tim Tebow, Troy Polamalu och jag...

Två av mina hjältar möts i en NFLmatch i Denver, Colorado ikväll. Tim Tebow är quaterback för Denver Broncos och Troy Polamalu är strong safety för Pittsburgh Steelers.

Båda två är fenomenala, tuffa idrottsmän och förebilder på många sätt. De är kända som idrottsmän i särklass, men också för sin tro…båda är djupt troende kristna, och väldigt öppna med det.

Det är fantastiskt att se dem spela amerikansk fotboll…så spännande…de ger allt de har för att utföra den uppgift som de har i teamet.När jag ser det så tänker jag att även om mina möjligheter att bli fotbollsstjärna i NFL är lika med noll(tack och lov) så har också jag uppgifter att utföra i mitt liv.

På tisdag rullar årets första arbetsvecka igång för mig. Det ska bli så roligt att köra igång igen…få vara tillbaka ”på banan” och se vad 2012 har att bjuda på.

Jag tror att vi alla kan lära oss något av Tim och Troy och deras lag.Både som individer, familjer, vänner och som församling.

Under 2012 vill jag fortsätta att utvecklas som människa…lära mig att bli mer av det jag är skapad till att vara…våga satsa och kasta mig ut i nya utmaningar…ge allt jag har…

Och jag drömmer om att vi i Pingstförsamlingen i Sollentuna mer och mer ska bli en församling där alla… som i ett fotbollslag… hittar sin plats…blir sedda och uppskattade för den de är…där man får utveckla sina gåvor så att man kan bli allt man är menad att vara. Där vi strävar mot samma mål och inspirerar, uppmuntrar och motiverar varandra. Där de som finns runt omkring jublar när man lyckas… där man sträcker ut en hand och hjälper den som ramlat upp.  Där den som är skadad eller trött får en chans att vila och där man alltid hittar en väg tillbaka om man tagit paus…Och där vi inser att vi behöver varandra så innerligt väl.

Så för att avsluta den här märkliga parallellen mellan Amerikansk fotboll och livet så kan man ju säga att det är Jesus om är både ägare och coach för laget ”Livet”.

Han är det främsta exemplet på hur det ser ut att ge allt för teamet…Han som gav allt för dig och mig…till och med sitt eget liv för att du och jag skulle få vara med i Hans team för evigt! Om vi vill så lovar Han att vara med oss både när vi känner oss som vinnare och förlorare. Och med Hans hjälp kan vi hitta vår plats där vi får bli allt det Han skapat oss till att vara.

Så 2012 vill jag liksom mina hjältar Tim och Troy ge allt för teamet…vara och göra det jag är ämnad till …och göra det till Guds ära.

Dags för Kickoff!

Man blir aldrig rikare än så här...

Man blir aldrig rikare än så här…

Det var något som min pappa sa till mig så många gånger när han satt och fikade tillsammans med mig och mina barn när de var små...

Det han menade var att det inte finns något som är värt mer än våra nära och kära.

Vi har haft våra två barnbarn på besök här hemma sedan igår…det påminde mig om vad min kloka pappa sa för 20 år sedan… Han visste inte då att hans tid med familjen skulle bli så kort, eftersom han dog av en hjärtinfarkt när han bara var 55 år gammal, men han visste till 100% vad det var som var viktigast och dyrbarast i livet.

När jag själv var en ung mamma med flera småbarn så var det så viktigt att få höra någon säga just det här till mig. Inte för att jag inte trodde att det var så själv, utan därför att jag ibland var så trött och sliten av vardagen som småbarnsförälder att jag inte orkade stanna upp och inse att jag just då…mitt i det stökiga…faktiskt var omgiven av det allra dyrbaraste som livet har att ge…och att jag redan hade all rikedom som jag någonsin kan drömma om att ha eller få i mitt liv,  hjärta och i min famn.

Som så ofta behövde jag bli påmind om det som egentligen var självklart.

Jag tror att det är så för många av oss ibland…

Så när jag nu kramat våra barnbarn hej då för den här gången så tänker jag…Tack käre Gud för mina nära och kära…Monte, barnen, barnbarnen, familj och vänner…

Man blir aldrig rikare än så här…