Senaste Inlägg

Stand...

Igår gjorde jag en märklig resa i känslornas värld genom att pendla mellan två TV kanaler.

På en TV kanal såg vi svenska melodifestivalen och på en annan visades minnesgudstjänsten efter Whitney Houston.

Det ena programmet stod för ”light” versionen av livet och det andra för det allra djupaste som livet handlar om…Det enda som programmen hade gemensamt var glädje.

På CNN följde vi minnesgudstjänsten eller The Homegoing av Whitney Houston…en så otroligt begåvad och vacker människa som mitt i sin enorma framgång också sågs kämpa med svåra saker i sitt liv.

Det fantastiska var att gudstjänsten var så full av värme och hopp. Sorgen fanns där hela tiden, men gång på gång vann kärleken och hoppet över det mörka och svåra.

Skådespelaren Tyler Perry sa att det fanns två saker som definierade Whitney för honom.

Att hon levde i tron på Guds nåd och att hon trodde på Jesus.

Han sa att när de samtalat om svåra saker och när han känt att han borde sagt något som kunde lyfta henne så hade hon alltid hunnit före och sagt…”Men min Herre Jesus …”

Hon visste trots allt var hennes hjälp fanns och vad det var som höll när allt annat gungade i livet.

Och jag tror att vi alla möter svåra saker i våra liv när allt börjar gunga på ett eller annat sätt.

Jag minns när det var så för mig för ungefär 12 år sedan och då hörde jag en sång som gick rakt in i hjärtat på mig och som blev en livlina som jag höll mig fast i.

Den sången sjöng Donnie McClurkin igår på Whitneys Homegoing…”Stand” heter den. När jag hörde den igår rann tårarna ner för mina kinder och jag var bara tvungen att stå upp…

Du kanske behöver höra den idag?

 

http://www.youtube.com/watch?v=pqizFn_Yf0I

 

Jag älskade att man igår firade Whitneys liv…inte låtsades att sorgen inte finns….men man firade hennes liv…den gåva som hon varit till så många…trots att hennes livsväg varit svår.

Det fantastiska är ju att det inte bara är ”perfekta” människor (som om de fanns) som har något att ge, utan också sköra människor…med sprickor i fasaden har oändligt mycket att ge…oftast mer att ge än andra.

För den som levt ett liv och insett sin svaghet, har ofta lärt sig att man inte klarar sig själv. Vi människor behöver varandra och framför allt så behöver vi komma till en plats där vi när livet blir svårt kan säga…”Men Herren Jesus är med mig…”

Då kan man sjunga med i sången Stand och man kan vila i att någon som är mycket större än jag själv är håller mitt liv i sin hand. Och det är en kärleksfull hand.

En hand som håller oss stadigt oavsett hur livet ser ut runt omkring oss och som välkomnar oss hem när den dagen kommer.

Så igår sa världen farväl till Whitney Houston och det hon gav oss som en sista gåva på den här sidan om evigheten var glädje, kärlek, musik, hopp och en vägbeskrivning så att vi också kan hitta hem...

 


1 Kommentarer

Postat av: Mandy den 2012-02-19 @ 19:54:04

I allt mörker finns det ljus. Det fantastiska är att han alltid finns med. Tack för påminnelsen. Älskar dig :)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback