maricareid

Jag läste idag i Matteusevangeliet i Bibeln om hur Jesus veckan innan han dog red in i Jerusalem på en åsna.

”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bunden med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något ska ni svara : Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” (Matt 21:1-3)

Jag undrar vad ägaren till åsnan tänkte…förstod han att det var Jesus som ville låna åsnan? Visste han vem Jesus var? Vad tänkte han när Jesus red förbi? Var han stolt, förvirrad eller irriterad?Hade han i sin vildaste fantasi någon gång kunnat föreställa sig att Gud skulle rida på hans åsna?…troligen inte.

Vi har alla något att komma med…något att ge.

Max Lucado skriver om det här i sin bok ”And the angels were silent”.

Han skriver att vi alla har en åsna. Du och jag har något i våra liv, som om vi ger det till Gud, skulle likt åsnan kunna föra Jesus och hans berättelse en till bit på vägen.

Du kanske kan sjunga, krama någon, ge pengar, programmera någons dator, besöka någon som är ensam, lyssna till någon som behöver få prata…vad det än är så är det din åsna.

Mannen som hade åsnan är bara en i en lång rad människor som gett något litet till en stor Gud. Och det är en bild av hur vår Gud tar det vanliga och gör något ovanligt av det.

Visst är det spännande?

Så nu funderar jag på hur ser din och min åsna ut?