Senaste Inlägg

Sol och regn.

Utsikten från köksfönstret....sitter i köket hos Tim och Sandy i Californien och ser ut över deras tomt. Solen skiner och ger värme...det var ett tag sedan...
På träden hänger apelsiner, citroner och grapefrukt. Syrener, rosor och pelargoner och en mängd andra blommor blommar. Det är så vackert och jag njuter av att bara vara här.
Efter en lång och härligt vintrig vinter i Sverige känns det så skönt att få se solen och att få känna värmen i luften.
Man kan riktigt känna hur livet spirar i naturen. Tim har plöjt marken där deras grönsaker ska odlas och Sandy rensat ogräset och vattnat det som var torrt.
Det får mig att tänka på livet...Det är ju så i våra liv också.
Vi behöver värme och ljus för att växa. Men ibland behöver vi också rensa bort ogräs från våra liv. Ibland behöver vi gallra bort även av det goda...för att det som vi verkligen vill ska växa fram ska få plats och utrymme  att utvecklas.
Och vi behöver ju också regnet för att vi ska kunna växa mer och bli allt vi var menade att bli.
Elisabet Haag sa; "Alla människor måste få plats att blomma...inte på samma stjälk alltid, men i samma rabatt."
Det är min dröm här i livet för mig själv och andra...att alla ska få det utrymme som behövs för att vara och bli allt det Gud tänkt och drömt för oss, var och en.
Den rabatten skulle jag vilja se!

Destinationer...

För ett par dagar sedan reste Monte och Sam på far/son resa till New York. Det var något som båda sett fram emot länge. Glada åkte vi ut till Arlanda för att vinka av dem. När vi gick genom avgångshallen hörde vi någon som skrek i panik. Blodet isades i mina ådror. Då såg vi att det fanns många poliser på plats och bakom en skärm satt en kvinna i rullstol som av någon anledning uppenbarligen var panikslagen. Hennes förtvivlade skrik har förföljt mig de senaste två dagarna. Vi skulle gå upp och ta en fika innan grabbarna reste, men plötsligt fastnade tanken på fikat i halsen på mig.
Hur kan det vara så att med ett fåtal meters skillnad är livsöden så olika? En familj som reser mot äventyr och i glädje...medan en annan människa utvisas till en destination som kanske för den in i ett sammanhang som kostar den livet?
Det är svårt att förstå varför livet kan vara så orättvist, och det är lätt att låta maktlösheten ta över.
Men jag tror på bönens makt. Gud hör våra böner och Han kan fortfarande rädda och hjälpa oss människor. Både dem som lider och oss som har det bra och som behöver förstå hur vi kan hjälpa dem som har det svårt.
Livet är inte rättvist, men Gud är god. Det är till Honom vi alla kan vända oss när livet på olika sätt inte längre går ihop. Hans kärlek bär oss genom glada dagar när vår resa är allt vi drömt om och han bär oss de dagar då vi är oroliga och inte riktigt vet vart vår resa genom livet för oss.
För mig är trygghet att veta att mitt liv vilar i Guds händer och att Han är med mig på resan genom livet.